Jag har ju redan skrivit om maneters existensberättigande här. Jag har egentligen inte något mer att lägga till i frågan så jag skriver på eget bevåg om någonting helt annat; om att vara en dålig förlorare. En gemensam vän till oss, J, är en oerhört dålig förlorare. I allt. Badminton, kubb, frågesporter... you name it. Han visar det dessutom väldigt tydligt genom syrliga kommentarer och kastade badmintonrack. Problemet är att jag också är en dålig förlorare, vilket leder till en laddad spänning medan våra sambos trött suckar åt oss. Varför kan man inte unna andra en vinst? Uppenbarligen var ju vinnaren bättre. Men nej, jag svär eller grämer mig i tystnad över nederlaget. Jag har någonting att jobba med, och det har J definitivt också. Moahaha.
Nästa ämne: Min allra bästa egenskap... och sämsta...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hade man njutit av att förlora så har jag svårt att se anledningen till varför man ska anstränga sig? Och anstränger man sig och ändå förlorar så kan det väl ändå inte vara något annat än ett personligt missslyckande, eller i vissa fall mygel från S :-)
SvaraRadera