Nittiotalet

Aaaah nittiotalet... När jag var liten var åttiotalet inne i sluttampen. Nittiotalet tog sin början. I och med detta så förkastades åttiotalets mode som fult och musiken som skräp. Man tog sina turkosa benvärmare och musse-tröjan och gick på 80-talsdisko. Den nya tiden var tuff och häftig och ganska deprimerande med börsnedgångar och arbetslöshet. En kompis till mig kallar oss för den förlorade generationen. Allt var totalt hopplöst. Det var vi också... hopplösa alltså. Killinggänget var vår humor och Kurt Cobain vår idol. Den ene sköt sig och de andra kåserar numera över nittiotalet. Det fanns inga fritidsgårdar för kommunerna hade inte råd. Inget fick kosta något. Vi visste att vi inte skulle få några jobb efter gymnasiet. När sedan nittiotalet gick över i tvåtusentalet drabbades vi av någon form av overklighetskänsla. Hur kan det vara så bra???

Det fanns såklart bra saker med nittiotalet. Så länge man tyckte om att göra saker som inte behövde kommunala anslag så gick det bara fint. Vi framförde teater, som vi skrev ihop själv hemma hos kompisar eller drack lite öl på Kronborg. Mycket fika och mycket MTV-drömmar.
Hängande på gyllene prag (hulliganrörans tillhåll) eller teaterkatten där vi försökte verka vuxna med vin och oliver. Grilla på strande och föräldrar som var dumma i huvet.

Kan antagligen filosofera om nittiotalet hela dagen... Hela min tonårstid... Ska nog fortsätta med det.

Nästa ämne: Också nittiotalet